CARLA ZACCAGNINI

THE SIZE OF BREATHING

13 APRIL – 19 MAJ

VERNISSAGE LÖRDAG 13 APRIL KL. 13 -16

The size of breathing
När jag var sexton år berättade vår filosofilärare om en person som fyllt tjugo år och som smakat på en persika för första gången i sitt liv. Några av oss tyckte det var sorgligt: en barndom utan persikor! Persikor är långt ifrån min favoritfrukt. Kanske för att jag tillbringade min tidiga barndom i ett land där persikor är större än äpplen. Varje persika har sedan jag var åtta fått sin smak grumlad av besvikelse. Kanske för att jag då flyttade till ett land med mango. Ändå tyckte jag det var tur, att först som vuxen upptäcka den överraskande saftiga sötman som persikor döljer under sin ludna yta. Inte för smaken av persikor, utan för upptäcktens skull.

Förra året gjorde vi en resa genom Spanien, från Barcelona till Santiago de Compostela: min partner, vår son, min pappa och hans partner. Leóns farmor är allergisk mot krabbor, hummer, räkor och liknande skaldjur. Han tycker att det är sorgligt: ​​vilket trist liv utan kräftdjur! Hon bad honom beskriva smaken av havskräftorna vi åt. Han avslutade den han hade mellan sina händer och munnen och sa att smaken nästan kunde liknas vid en blandning av ostron och Sprite.

På samma resa besökte vi Cueva El Castillo, i Kantabrien, en grotta med målningar eller teckningar gjorda under vad vi lärde oss att kalla förhistorisk tid. På den tiden då mina persikor inte längre var större än äpplen såg jag avbildningar av paleolitiska målningar, efter tiden och jag tyckte mycket om en bok som fick mig att vilja bli arkeolog – kanske det första yrket jag lärde mig namnet på (förutom sjuksköterska och ballerina). Och det kanske är sant att en teckning ligger närmare sin förlaga än en smak till sitt innehåll eller beskrivning av den. Ändå känner jag mig lycklig över att först nu ha sett de riktiga bilderna för första gången – att finna mig själv stående inför dessa tidiga tecken  på medvetna avtryck, och att nu, efter att ha sett så många andra teckningar och målningar, vara osäker på vad konsten faktiskt kan göra.

Tänk dig att aldrig se dem. Tänk att aldrig heller ha sett mycket annat. Helen Keller – en författare, en av de mest betydande aktivisterna i kampen för allmän rösträtt och en förespråkare för revolutionär fackföreningsrörelse – blev blind och döv vid två års ålder. Femtio år senare, när hon fick frågan om sina föreställningar om utsikten från toppen av den nyinvigda Empire State Building, svarade hon med ett brev. Ärligt talat, skriver hon, jag blev så hänförd av att ”se” att jag inte tänkte på synen. Och även om hon medger att det kan ha funnits tusen saker som undgått henne, ser hon inte på detta som en förlust, för fantasi skapar avstånd och horisonter som når till världens ände, säger hon, det är lika lätt för hjärnan att tänka i stjärnor som i kullerstenar. Hon avslutar brevet med att konstatera att hon – kanske som jag – är en av dem som ser och ändå tror.

Majoriteten av inskriptionerna som finns i grottorna i denna region, sa guiden Juan Antonio till oss, är abstrakta tecken (jag tror att han sa symboler), även om bilderna som brukar publiceras och återges är de som vi kan namnge: bisonoxar, hästar och hjortar. Jag blev imponerad av hur –  vilket han betonade hela tiden – de figurativa bilderna tecknades med hjälp av reliefen i den steniga ytan. Djurens kropp som bildas av utskjutningarna, sprickorna och skuggorna i grottans oregelbundna väggar, lika mycket som av linjerna man kunde spåra i ockra (jordpigment) eller kol. Varje djur är en summa av funna och skapade spår, i en förfinad uppfattning och användning av sammanhang.

Jag blev också imponerad av de långsökta tolkningarna genom guidens röst och facklans ljus var avsedda att bevisa, resultatet av vad generationer av både forskare och besökare ansträngt sig för att förmedla i form av ord och verkligheter som vi i dag kan föreställa oss. En bison som står på två ben och tittar åt vänster – mot betraktaren kan man också säga – som om något bara råkade väcka dess uppmärksamhet. Ett ”avgörande ögonblick” innan alla bokstäver uppfanns. León tyckte att det såg ut som en förklädd person, eller ett monster. Även jag tyckte att de var lättare att se.

Men det som verkligen slog mig var att jag kunde föreställa mig de handlingar som dessa inskriptioner bar spår av. De som gjorde dem bodde inte inne i dessa grottor, de slog läger vid ingången, där de kunde göra upp eldar och hålla dem vid liv. Med en okänd regelbundenhet kunde de sedan gå flera meter in i mörkret i grottorna för att göra teckningar eller målningar därinne. Man tror att de bar små lampor huggna i sten, fyllda med animaliskt fett, som brinner långsamt och utan mycket rök. Det kan vara så att de gick i grupp för att på så sätt, genom att vara fler, kunna skapa starkare belysning och göra teckningar eller målningar tillsammans. Några av spåren är gjorda med fingrarna, doppade i en blandning av pigment och vatten, som finns inne i grottan – ytterligare ett exempel på en skarp perception och användning av sammanhang. Andra spår har skapats genom att man blåst en liknande blandning, möjligen genom benet på en fågel, som evolutionen har gjort ihåligt för att minska vikten och göra det möjligt för fågeln att flyga.

De första bilderna som Juan Antonio lyste upp framför våra ögon med sin elektriska ficklampa var händernas konturer. Många. Gjorda under tusentals år på samma steniga vägg. Han sa att den äldsta har gjorts för 37 000 år sedan. Händer i olika storlekar, vilket tolkats som att de tillhör både män och kvinnor. De flesta är vänsterhänder, vilket han förklarade att man tror för att deras högra hand skulle vara upptagen med att hålla i benet eller ett liknande instrument.

De sista bilderna vi såg var placerade alldeles i slutet av det nu utforskade området av denna grotta, 140 meter från ingången, som en linje av prickar. Varje prick är lika stor som en svensk persika. De har också gjorts under tusentals år på samma vägg, sida vid sida och på samma höjd. Den äldsta pricken är också den äldsta målningen i grottan, skapad för 42 000 år sedan. De äldre prickarna blåstes, de senaste ritades för hand. Den första är registreringar av ett andetag – så föreställer jag mig det – det vill säga den mängd färg som kunde blåsas genom ett ihåligt instrument vid en enda utandning. Den senaste är imitationer av dessa, liknande former och storlekar gjorda genom att gnida ett eller två fingrar på pigment och vägg.

De som gjorde dem visste förmodligen vad det innebar att sluta andas. Och  därför, också vad det skulle kunna betyda att fortsätta markera storleken på ett andetag på en vägg, bilda en linje med år, decennier, århundraden, årtusenden, som annars skulle ha förblivit oräknade. Ett stort steg för att omvandla en ofrivillig handling till en handling med ett synligt resultat. En varaktig sådan, som kan kombineras, jämföras, räknas, skiktas, imiteras av andra. Lite som On Kawaras mångfaldigade vykort där det stod I am still alive. Men innan ”jag” blev en familj, en klan, ett samhälle, en art – ja, till och med före alla dessa namn.

Att beskriva känslor är minst lika svårt som att beskriva smaker. Kanske en blandning av att se Cezannes Saint Victoire i Eremitaget och hitta noterna som fortfarande väntar på flygeln, och badrummet täckt med fladdermusexkrementer på min mormors gård. Mitt i den vänskapliga guidens monokord-liknande röst, omgiven av turister och familj, bort från ficklampan som riktade all vår uppmärksamhet, inne i det fuktiga djupet av grottan, fylldes mina ögon av tårar. Och ingen såg.

Carla Zaccagnini, mars 2024


Om konstnären:
Carla Zaccagnini (f.1973) i Buenos Aires, Argentina. Bor för närvarande i Malmö.

Utbildning:
Kandidatexamen i konst, Fundação Armando Alvares Penteado, São Paulo, Brasilien, 1995.
Master i Visuell Poetik, Universidade de São Paulo, Brasilien, 2004.

Konstnärlig praktik:
Carla Zaccagnini är en mångsidig konstnär, kurator och kritiker, vars arbete karakteriseras av ett konceptuellt driven holistiskt tillvägagångssätt. Hennes praktik omfattar teckning, installation, performance, text, video och utställningskurering. Zaccagninis utforskning av teoretiska frågor genom konstnärlig praktik påverkades av hennes mentor, konstnären Nelson Leirner.

Utvalda projekt:
I ”Cuentos de cuentas/Accounts of Accounting” (2020-2022) utforskar Carla Zaccagninis konst hur USA:s påverkan på den sydamerikanska ekonomin under 1970-–90-talen, med inspiration från egna barndomsminnen. Verken, utställda på Amant Foundation (NY) och Galeria Vermelho (São Paulo) flätar samman hennes arbete med personliga berättelser och historiska sammanhang, något som utmanar vederetagna sanningar om värde och äkthet.

”You Say You Are One, I Hear We Are Many” (2018-24) undersöker nationalsånger.”World Score fokuserar på melodier i nationalsånger, medan ”World Words (Nouns)” jämför deras texter. Varje nationalsång komprimerar ett lands historia och strävanden och lockar till reflexion över språkets förmåga att forma kollektiv identitet.

Professionell erfarenhet:
Professor i konceptuella och kontextuella praktiker, Kungliga Danska Konstakademien (2017–)

Gästkurator, 34:e Bienal de São Paulo, São Paulo, Brasilien (2021).

Utvalda utställningar och representation:
Zaccagnini har ställt ut på institutioner som Reina Sofía (Madrid), Guggenheimmuseet (New York), LACMA (Los Angeles), Malmö Konsthall (Malmö), Röda Sten Konsthall (Göteborg), med soloutställningar på muséer som Museo Experimental el Eco (Mexico City), MASP (São Paulo) och Van Abbemuseum. Hennes verk finns representerade i samlingar som MUSAC, Tate Modern och Guggenheim.

Konstnären vill tacka Marco Padoan, Glenn Sorensen, Ninna Rydahl, Niels Christensen, Andrés Camacho, Cecilia Wendt, Catarina Östlund, Runo Lagomarsino och Det Kongelige Danske Kunstakademi.