WHERE DO WE GO FROM HERE? ECOLABELLED

Min kropp drömmer. Om perenn kål. Om grönkål. Napa. Som växer sig hög, späckad med näring. Tjocka blad, glittrande snö på toppen. Gula blommor och små, mörka frön i spröda skal. Jag lägger sju frön i små krukor med fuktig kompost i mars. Skolar om de små groddarna i större krukor när två knubbiga blad visar sig. Vi äter bittra, finhackade löv på sommaren. Överlever vintern med hjälp av frostbitna, söta C-vitaminrika grytor. Vi gör kimchi. Jag låter min tarmmflora återkoloniseras, låter den med omsorg växa till sig. Jag älskar dig, Brassicaceae. Strö över salt och grädda i ugnen till knapriga chips. Ät det istället för spenat. Hacka. Laga mat.

VAD GÖR KONSTNÄRER I EN KLIMATKRIS? 
Jag började min strävan efter att rädda världen i 1980-talets tidsanda, med Greenpeace och VHS-videor av sälar som flåddes som vi fick se i skolan. Min vän och jag hade tänkt att – frysande och i sällskap av hennes hund – stå utanför den lokala stormarknaden och samla in pengar till utrotningshotade arter och WWF. Men vi tröttnade efter halva tiden och det hela slutade med att vi köpte kakor för hälften av pengarna. När jag blickar tillbaka ser jag att dessa pauser efter halva vägen var som en slags mycket viktig egenvård. Aktivism är jobbigt. Arbete. Konst. Utbrändheten är oundviklig.

När jag fick min första son och äntligen vaknade upp från den kollektiva konst-karriär-psykosen, insåg jag att jag hade tröttnat på att arbeta med konst på det sätt jag dittills gjort. Det stämde inte med mina värderingar. Att slita ut min kropp och hälsa genom att ha höga krav på spektakulära projekt, som tvingade mig att rikta all min kreativa energi mot produktion, att pitcha mitt projekt om och om igen till priset av att döda all passion, och slutligen lägga mer pengar än jag tjänade på att förvara mina installationer. Att resa hela tiden och säga godnatt till mitt barn i telefonen. Att köra mina konstverk till soptippen och se hur alla mina intentioner i princip brann upp.

Det kan tyckas vara en vacker bild att betrakta ett konstverk som en sandmandala – som ett ögonblick som sveps bort. Förutom att det inte alls var det.

Jag flyttade från Köpenhamn till Roskilde med min familj och de kommande åren präglades av en omättligt lust att vilja lära mig allt om växter och permakultur. När grundaren Bill Mollison formulerade permakulturens etiska principer: omsorg om jorden, omsorg om människor, rättvis fördelning visade det sig inte vara så långt från min egen feministiska, postkoloniala, antirasistiska, vänsterorienterade, anti-speciesism, aktivistiska övertygelse. Bara ett helt annat förhållningssätt och en helt annan skolning. Jag frågade mig ideligen: var på den glidande skalan mellan att vara konsument och producent hör resultatet av det konstnärliga skapandet egentligen hemma?

I vårt hushåll sorterar vi våra sopor, äter växter istället för kött, sparar till en elbil. Men en obesvarad fråga fortsätter att irritera mig: vad gör konstnärer i en klimatkris? Om man granskar fakta ligger världen långt bortom hållbarhetsfrågan. Bortse från det som bara är greenwashing – vi måste förnya och återskapa resurser på alla nivåer, och vi som arbetar som konstnärer måste också agera. Giftiga material, lyxiga och marknadsanpassade föremål? Adjö. Konstverk och utställningar med etisk märkning? Hej!

Jette Hye Jin Mortensens tre enkla filosofiska regler för hållbart konstnärligt skapande:

*Arbeta med material som känns levande i dina händer.

*Skapa saker som skänker mening i den här världen.

*Skapa sådant som gör dig själv förväntansfull.

Jag började se överklassestetiken överallt, såg den som den jakt på status den är. Hur den bedriver gruvdrift i jakt på ädelmetaller, hur den tvingar på naturen gräslandskap som saknar all biologisk mångfald. Konstnärer ägnar hela liv åt att måla, sy och bygga extravaganta kulisser tillägnade ett fåtal. Mina adopterade morföräldrar var fattiga men självförsörjande bönder; som varje jul önskade sig en enda silvergaffel eller sked, så att de en dag hade samlat ihop ett komplett matbestick till sitt bröllop. Som de kungliga. Bara för att nu ligga och lura i mörka lådor och på antikmarknader. Idag kommer 36 procent av allt koldioxidutsläpp från livsmedelsproduktion, transporter och avfall, medan vi på bara två generationer helt glömt bort hur man odlar sin egen mat. Vi befinner oss i en dekadent labyrint där vår konsumtion är omättlig, där vi är så rädda för att bli avvisade och bara ägnar oss åt ytligt prat. För sju år sedan lämnade jag konstvärlden, men jag gör fortfarande konst.

Mitt skapande har blivit mer säsongsbetonat. Det har blivit mer holistiskt, lokalt och permanent. Varje växt jag odlar till mitt hushåll innebär ett frilansjobb mindre. Men ytterligare en livsmiljö för fjärilar. Jag har gjort flera frustrerande försök och misstag. Har blivit certifierad pemakulturdesigner. Höll mig för mig själv för att få det att bli verklighet. Fick nya vänner, nya idéer och designade äntligen mitt drömjobb på gränsen mellan konst, vetenskap och permakultur. Ett av de verktyg jag använder är ikigai, ett japanskt livsverkskoncept. Jag brukade befinna mig långt utanför centrum.

Var ser du dig själv just nu?

MILJÖMÄRKT!
Låt oss prova detta. Principerna omsorg om jorden, omsorg om människor och jämlik fördelning användes under produktionen av denna utställning. Jag samlade in pengar när min idé var mogen, fick pengar för två månaders arbete och försökte begränsa mig till detta, mentalt och praktiskt. Inga nya material som inte kan komposteras, odlas eller till hundra procent kan återvinnas har använts. Ingen ny plast eller betong. Befintliga konst

installationer och återvunnet material har hämtats ur lager och brukats igen, regnvatten, gammalt bestick, husgeråd, begagnat sänglinne, lera, fleråriga kålfrön, bönor, papper, ull, återanvänt läder, siden, linne, Krognoshusets bord och ekotryck. Och för första gången på många år planerar jag att ha det bra när jag installerar! Ni är alla bjudna på

middag: ta hem några kålfrön och odla dem. Jobba mindre och gör meningsfulla saker. Upptäck naturligt överflöd och ta kakpauser längs halva vägen med dina vänner.