30 MAJ – 5 JULI

VERNISSAGE FREDAG KVÄLL 29 MAJ KL. 17-20

Lunds konsthall och Galleri Cozmo har vernissage samma kväll!

Bakom industridörren i Max Ockborns ateljé finns dagslysrören, lukten av lack och de borttvättade mörka fläckarna på det slitna vinylgolvet, som rester från en skräckfilmsinspelning där kulisserna inte riktigt städats bort, spår som dröjt sig kvar i ytan. En djup svart pigmentyta återkommer i arbetet. Att måla skulpturer i svart pigment. Att frammana referenser till hundraåriga bronsskulpturer vars liv ute i stadsrummet har mörknat och oxiderat bronset till en yta som absorberar ljuset.

Max Ockborns skulpturer har framför allt skapats för gallerier och utställningsrum, men på senare år har de också rört sig ut i den offentliga miljön, både som permanenta och tillfälliga verk. Där möter de andra villkor som hållfasthet, väder, slitage och kroppar som passerar nära. Skulpturen blir inte bara något som betraktas, utan något som måste kunna stanna kvar.

I Ockborns arbete finns en förskjutning av materialitet. Det är som om någon har hällt superlim i en rörelse, eller i ett steg. Som att stabilisera något som redan är fruset. En omvänd animation. Det sista lagret lack fungerar nästan som den sista lacken på en målning, en signal om att verket är färdigt att möta en publik. Som den sista justeringen av håret eller klädseln innan man går in i ett mötesrum. Eller den snabba speglingen i ett skyltfönster för att se om ens kropp och energi är redo att möta andras blickar. Lacken blir en sådan gest: en sista avstämning innan skulpturen lämnar ateljén.

Det finns också något i Ockborns sätt att presentera sina skulpturer som påminner om matsalskön på en svensk högstadieskola. Hur man stod i kön. Vem man köade med. Obehaget inför den egna kroppen, som hela tiden förändrades. Att försöka se effortless cool ut samtidigt som armarna var för långa i relation till kroppen, eller fötterna plötsligt såg ut som båtar istället för skor.

Men till skillnad från oron över att vara cringe, eller bli sedd på fel sätt, har Ockborns skulpturer direkt närvaro. De tar sin plats i rummet. Även när uttryck av att inte vilja synas går att känna igen, som när en skulptur stödjer sig på ena benet. Att stanna kvar på en plats, fastfrusen för att benen inte riktigt bär en, och samtidigt vara på väg. Sekunden innan balansen eller rörelsen skiftar.

Inför utställningen på Krognoshuset har Ockborn visat dessa skulpturer på Rättviks konsthall tillsammans med konstnären Inga Hjohlman. Två andra skulpturer visas samtidigt på den nyinvigda Axel Ebbes konsthall i Trelleborg. Skulpturerna rör sig, eller transporteras, mellan rummen. I Rättvik uppstod en intensivt ömsint dialog med Hjohlmans känsliga och samtidigt rättframma träskulpturer. Verken kunde ses tillsammans i ett gemensamt synfält, där hålrummen mellan skulpturerna, betraktarna, väggarna och golvet skapade nya ingångar.

Felicia Troedsson Friberg, curator för utställningen på Rättviks konsthall, beskriver hur båda konstnärerna är intresserade av vad som händer när en skulptur inte längre främst är ett ting, utan en social händelse. När betraktaren bjuds in i ett rum eller ett möte, snarare än att enbart betrakta ett objekt. Skulpturerna förändrar rummet, som i sin tur förändrar oss.

I arbetet med utställningen aktualiseras också Jane Bennett. Bennett är amerikansk filosof och politisk teoretiker, känd för sitt arbete inom ny materialism och boken Vibrant Matter. Hon skriver om materia som något mer än döda ting. Material kan påverka, hålla emot, dra till sig, störa och sätta igång rörelser.

Det går att föreställa sig ett samtal mellan Bennett och Ockborn, kanske i en annan tid och på en annan plats. För hos Ockborn är materialen inte bara bärare av en idé. De verkar, samlar, glänser, stelnar, skyddar, döljer och drar till sig blicken. De är inte tysta. De har varit någonstans, eller låtsas ha varit det. De bär på spår av arbete, rum, friktion och hantering.

Det är kanske där skulpturerna blir som mest närvarande. Inte bara som objekt framför oss, utan som kroppar som redan har levt en stund innan vi kommer in i rummet.

…i skulpturen som lämnade sin tidigare post, det finns en obalans mellan oss, från draperiet, eller bakom, i en minimal påverkan, i en vägg, inuti kött, där tygets damm finns, i tiden som mörknar och dagen som faller, som om du gömmer dig i väven, i brottet, i känslan av metall mot tungan, som en slägga mot tinningen, som dränkt i blod, men inte död, som om skulpturen inte kommer att vilja avslöja mordet då den isåfall kommer att låsas in och förlora sin publik, som i att bevismaterialet blir kulturens död, som om det har suttit fast i bihålorna under en lång tid, som om det haft ett blint öga med en svår infektion, som om ögat bara ser perifert med mjölkig syn, som upphostat under en förkylning, som om flera hundra kilo material har satts ihop och runnit, har trimmats, om du bara visste (Max Ockborn, utdrag ur verktext)

Max Ockborn (f. 1983) verksam med Malmö som bas. Han är utbildad vid Konsthögskolan i Malmö, avlade en masterexamen i fri konst 2012 och 2017 en masterexamen i kritiska och pedagogiska studier. Sedan dess har han etablerat sig som en av de mer särpräglade rösterna inom samtida svensk skulptur. Även om Ockborn främst arbetar skulpturalt omfattar hans praktik även text, video och ljud.

Utifrån en långsam och materialnära process bygger han upp verk av insamlade och sparade material, naturföremål, trä, akrylmassa, silikon, lim och andra funna objekt. Dessa fogas gradvis samman till skulpturala kroppar som rör sig mellan figur och föremål, mellan människa, djur och något mer obestämbart.

Max Ockborn har ställt ut på bland annat Malmö Konstmuseum, Galerie Leger i Malmö, Galleri Krets och Cultural Documents i Filignano, Italien, Röda Sten Konsthall, Moderna Museet Malmö, Skissernas Museum, Bonniers Konsthall, Fullersta Gård, Kalmar Konstmuseum och Moscow Museum of Modern Art.

Han har genomfört offentliga gestaltningar för Göteborg Konst och Stockholm Konst, bland annat vid Selma Lagerlöfs torg i Göteborg och Bredängsparken i Stockholm. Han finns representerad i samlingar hos Malmö Konstmuseum, Skissernas Museum, Statens konstråd, Stockholm Konst, Göteborg Konst, Region Skåne, Region Uppsala och Maria Bonnier Dahlins Stiftelse. Max Ockborn har tilldelats flera stipendier, däribland Maria Bonnier Dahlins stipendium, Barbro och Holger Bäckströms stipendium, samt arbetsstipendier från Konstnärsnämnden.

För mer information om konstnären:
www.maxockborn.com
Instagram @maxockborn

Grafisk formgivning: Marianne Heed Miskar

Foto: LCB

Tack till Marianne Heed-Miskar, Lena Bergendahl, Jakob Erlsandsson, Oscar Häggström, Inga Hjohlman, Jin Hwa Borstam, Krognoshuset, Felicia Friberg Troedsson, Rättvik Konsthall, Annika Börjesson, Axel Ebbes Konsthall, Amila Puzić, Mia Christersdotter Norman, Röda Sten Konsthall, Konstnärsnämnden, Kulturrådet och Lunds Kommun