Fotografi betyder bokstavligen ’skriva med ljus’, ordet kan härledas från grekiskans phos, vilket betyder ljus och graphis som betyder att skriva. Denna utställning i Krognoshuset utgår från fotografiet som just skrift med ljus. Ett fotografi behöver därmed inte vara något som kommer ur en kamera eller något som med linsens hjälp avbildar verkligheten. Fotografiet blir i detta sammanhang något idéspecifikt, inte något som bestäms av genre eller material. Konstnärerna i utställningen använder sig på olika sätt av ljusets inskrift.

Fotografiets medium är stumt, till skillnad från text eller måleri omkodas inte dess bärande uttryck genom mänskligt medvetande och kulturella teckensystem. Här är fotografiet inte ensamt utan är del av en mer generell samhälleligt och teknologiskt bunden utveckling. Optiska media som kopieringsmaskiner, kameror och röntgenapparater använder alla mekaniska medel för direkt överföring av sitt upptagningsområde. Man har beskrivit fotografiets uttryckssätt som ett ’meddelande utan kod’: dess natur är förbundet med världen själv, den stumma materien. Utställningen Skriva med ljus lånar denna fotografiets stumhet för att överföra dess bärande koncept till andra medier.

Mats Björk låter utställningsrummets specifika förhållanden forma sitt verks uttryck. Galleriets tillfälliga ljussättning, beroende på atmosfär, väder, belysning och besökarnas position i rummet påverkar konstverkets prestation. Genom att omvandla ljusvågor till ljud i rummet sker en glidning mellan de mänskliga sinnena: galleribesökaren ’ser’ med hörseln.

Karolina Erlingsson återvänder till kamerans föregångare, en så kallad ’camera obscura’. I åtminstone tvåtusen år har det varit känt för det mänskliga medvetandet att om en smal ljusstrimma passerar genom ett litet hål till ett mörkt utrymme, så bildas en omkastad bild i mörkret. Den moderna kameran bygger fortfarande på denna princip. Under århundradena som föregick kameran skapade man ofta hela rum för att observera den yttre världen som återgiven bild. Erlingssons ’camera obscura’ tillverkades som ett rum och är fortfarande belägen i ett skogsområde i Halland. I utställningen återges projektet som dokumentation.

Den fotografiska bilden bär ofta vittne till borttynande. Den mänskliga kroppen eller levnadssätten åldras och försvinner under kort tid, kvar finns bilderna som registrerat det försvunna. Kameran har kallats tidskristalliserande maskin, dess verkningsområde kan liknas vid balsameringsakten. Fotografiet undantar sitt motiv från tidens process och låter dess avbildning vila i oförändrad upphöjdhet. I detta sammanhang blir David Svenssons collage motsägelsefulla. Genom att använda sig av sidor utan text från äldre böcker framhävs materialets tidigare liv i skiftande ljusförhållanden. Boksidorna, tagna ur sina sammanhang, visar olika stadier och mönster av gulnande. Precis som med fotografiet handlar det här om ljus som inskriver sig i ett dokument. Här blir dock ljusets gradvisa påverkan ett tecken på långsam föråldring av materialet, inte ett upphävande av tidens gång.

I Jenny Åkerlunds verk används diabildsprojektorn som material. Genom att visa tomma diabilder framhävs det brus som uppstår i alla medier: damm, repor och ljusskiftningar blir verkets väsentliga motiv. Resultatet kan liknas vid den monokroma målningen, ett motiv som återkommit med jämna mellanrum under de senaste hundra åren, inte minst i tider av turbulens och kris. Både monokromen och Åkerlunds verk riktar uppmärksamheten åter till apparaturen. Den tomma ramen tvingar intresset till maskinen som bär fram ramen: vare sig man vill läsa denna maskin som själva projektorn eller konstvärlden som institutionell ram.