GITTAN JÖNSSON

27 maj – 18 juni

jonsson1

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Gittan Jönsson
Ur sviten Long Goodbye, monotypi, 2006
©Gittan Jönsson/BUS 2006

”Min pappa var diskuskastare. Han blev åttio år. Han var min idol när jag var liten. Sedan kom uppbrottet och uppgörelserna. Allt planar ut under livets lopp och man försonas och kommer varandra nära igen den sista tiden. Men efter hans död för ett år sedan har också sorgen efter mamma, som varit död i tjugofem år, blivit skarpare. Saknaden efter henne har jag under denna långa tid formulerat i målningar, men mer inbäddat.

Pappa var idrottsman i hela sitt liv. Tävlade i diskus och skidåkning. Hela familjen var engagerad. Kampen på ”liv och död” om millimetrarna och sekunderna blir svårbegriplig i ljuset av evigheten. Min mamma, som var hemmafru, stod för vardagens trivialiteter som aldrig gav några rubriker. Hon var disken och dammsugningen, hon var medaljens baksida.Våra föräldrar har vi inom oss även efter det att de har gått bort.

Mina bilder handlade för trettio år sedan mycket om moderskap och om kvinnorollen. Det sker förskjutningar i bilden av vårt liv. Nu handlar det om mamma och pappa. När jag tidigare i år jobbade med att göra monotypier på öppnades det förflutnas dörr. Jag lät min pappa och min mamma mötas igen. De kom till mig och vi umgicks en tid. Sedan är de borta igen. Jag går omkring där i gränslandet och medan jag letar efter mina föräldrar hittar jag kanske något annat. Om jag inte vänder mig om bland skuggorna.

Döden och livet finns ständigt med i konsten – som frågor. Nu när allt är borta – vad var meningen? Sorgen över det förlorade, de missade chanserna och det krossade porslinet, blandas med glädjen i skapandets ögonblick. Dammsugarens surr är evigt och rummen städas på nytt och på nytt.”

Gittan Jönsson

jonsson2

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Gittan Jönsson
Ur sviten Long Goodbye, monotypi, 2006
© Gittan Jönsson/BUS 2006