ANDREAS KURTSSON OCH OLOF BROSTRÖM

Andreas Kurtsson och Olof Broström

A sketchy guide

14 november – 13 december

21 januari – 14 februari (förlängd utställning från 2020)

Vi på Krognoshuset är mycket glada över att kunna presentera vår pågående duo-utställning A sketchy guide med konstnärerna Andreas Kurtsson och Olof Broström.

På Krognoshuset visar konstnärerna både nya och äldre verk från sina respektive konstnärskap. Både Kurtsson och Broström är utbildade under ungefär samma tidsperiod – tidigt 00- tal – vid Umeå Konsthögskola. Det finns flera beröringspunkter mellan dem, till exempel hur de förhåller sig till den konstnärliga arbetsprocessen. Båda konstnärerna relaterar i sitt konstnärskap till gränserna mellan det materiella och immateriella. I deras verk samtalar handens arbete och det tekniska maskinella/digitala utförandet med varandra – en dialog uppstår.

 

Digital visning

länk till digital visning via Youtube
Videostill från digital visning med Andreas Kurtsson och Olof Broström

LÄNK TILL DIGITAL VISNING A SKETCHY GUIDE

via Youtube 6.18 min

 

Verktexter nedan av Hans Carlsson (konstnär, skribent och curator)

Olof Broström

Void Holder består av sugrör som har länkats samman till en helhet som, tycks det, skulle kunna ha fortsatt att växa hur länge som helst. Om inte taket varit i vägen. Förutom sugrören så består skulpturen endast av små sammanfogande länkar utskrivna med 3d-skrivare. Void Holder präglas av en slags transparens – den tydliga idé som ligger bakom verkets konstruktion syns i slutresultatet – och kan därför placeras i en konceptkonsttradition. Konceptkonsten som konstriktning utvecklades under 1960- och 1970-talet på olika håll i världen. Många av dess utövare menade att verkets idé antingen var viktigare än själva verkets utförande, eller till och med var dito. Void Holder för tankarna till en av konceptkonstens pionjärverk: Sol LeWitts Variations of Incomplete Open Cubes från 1974. En samling om 122 kuber (eller snarare konturer av kuber) gjorda i målade bjälkar. LeWitts kuber saknade alla beståndsdelar, och verket åtföljdes av ett slags schema för vilka kubvariationer som matematiskt sätt var möjliga.

Men Broströms skulptur skiljer sig också på många punkter från LeWits kanoniserade kubsamling. Exempelvis på grund av materialvalet: sugrören och detaljerna utskrivna med 3D-skrivare för tankarna till en DIY-kultur som blir alltmer utbredd, där vardagliga objekt kan manipuleras och transformeras av om inte gemene man så i varje fall av ständigt fler och fler människor. För många i kretsen kring LeWitt var den konceptuella metoden ett försöka att demokratisera konstuttrycket, och frikoppla det från idén om konstnärlig genialitet. Broström kan sägas ta denna tanke ett steg längre, och sätta den i relation till vår samtid där steget mellan idé och handling, tack vare teknisk utveckling, på ett sätt är kortare än någonsin.

Dialektiken mellan mänskligt utförande och tekniska förutsättningar finns i flera av Broströms verk. Bland annat i en svit teckningar, Wind Drawings, som vid en första anblick liknar ett slags oförutsägbara moln, eller vilda stackar av helt slumpmässigt dragna linjer. Men här finns ändå en viss ordning. Vissa delar av arken är mer täckta av bläck än andra och det är tydligt att pennan rört sig med en viss förutsägbarhet över pappret. Att det är så beror på att det är en maskin som ritat teckningen. En snillrik konstruktion med fläktar, och en liten elmotor som blåst pennan runt på pappret.

I andra fall är det inte tekniken som sätter gränserna och samtidigt skapar förutsättningarna för Broströms bilder utan de restprodukter, det ”skräp”, som det industriella samhället lämnar efter sig. Målningarna Night Scene och Drip Mix är exempel på dettaDen förra liknar sin titel. Det skulle kunna vara så att den föreställde en dramatisk himmel vid ett hav. Ett Strindbergskt försök att jämka intryck mot naturalistisk återgivning. Målningen är en slags ”drop painting”, alltså en yta som, liggandes ner, bemålats med färg. Färgen som använts kommer från överblivna väggfärgsburkar från Lunds konsthall (där Broström arbetar som tekniker). Så är också fallet med Drip Mix, målad på ett grönt tyg som även det är överblivet byggmaterial från granninstitutionen.

Broströms intresse för den automatiserade teckningen eller målningen, vars uttryck kan sägas bero mer på omgivande faktorer än konstnärens förmågor, kan jämföras med surrealisternas användning av fotografiet under tidigt 1900-tal. Den fotografiska tekniken användes – av tillexempel Dora Maar och Man Ray ­– för att göra det möjligt att se något som det mänskliga ögat inte klarade av att urskilja. Ett slags undermedvetet skulle alltså paradoxalt nog framstå i full dager just genom människans interaktion med ny teknologi.

Men den lekfulla användning av tekniska lösningar och konstvärldens restprodukter är hos Broström inte resultatet av ett sökande efter något mer mänskligt eller undermedvetet. Trots det säger många av hans verk något om att det inte är människan allena som skapar de estetiska uttryck hon omger sig med. Hon är uppenbarligen inte herre i sitt eget hus. Eller som den mexikanska poeten och diplomaten Octavio Paz har uttryckt saken: ”Det så kallade mänskliga tillståndet uppstår när det konfronteras med andra krafter. Kanske är vårt tillstånd inte enbart mänskligt.”

 För mer information om Olof Broström

 

Andreas Kurtsson

Litteraturkritikern Nancy Katherine Hayles har myntat begreppet ”hyperuppmärksamhet”. Hyperuppmärksamheten är en typ av läsmodus, men också ett kollektivt kognitivt sinnesläge. Hyperupmärksam är den som skannar, skrollar och swipar. Aktiviteter som kräver en annan typ av närvaro än exempelvis läsningen av en bok. Den förändring i människors uppmärksamhet som här åsyftas är inte värderande, det är en kvalitativ beskrivning av att många förhåller sig till text på ett annat sätt idag än vad de gjorde för femtio år sedan. Hyperuppmärksamheten är, kan man säga, ett öppet rum där olika strömmar av information är på ständig kollisionskurs med det läsande subjektet.

Andreas Kurtssons installation Du befinner dig inuti texten riktar sig till den hyperuppmärksamma läsaren. När verket tidigare ställts ut har det bestått av tolv trådlösa routrar som kopplats till en dator. De olika routrarna bär namn som alla utgör en mening i en text skriven av konstnären. I den version som nu visas på Krognoshuset är laptoppen borttagen. Det är istället via besökarnas mobiltelefoner som orden framträder via tillgängliga WiFi-nätverk. Meningarna hoppar omkring på skärmen. Texten omformuleras i läsarens hand gång på gång. Det är en form av automatiserat svårtyglat meningsskapande – på ett kusligt sätt närvarande trots sin fysiska frånvaro. Än mer oroande är orden med tanke på att de antyder att deras existens, som i luften runtflygande information, i sig är ett hot mot hälsan: ” Du borde oroa dig for / att du befinner dig inuti texten (—) / att aven du ar en vardkropp”

Kurtsson överlåter alltså själva meningsskapandet till en för människan okontrollerbar kraft. Så sker även i videon A Soft Place som projiceras ner mot golvet i Krognoshusets källare. Här syns uppeldade hål i papper som långsamt expanderar av att glöden äter sig utåt. Sekvensen är överlagrad med olika tagningar för att ge illusionen av en oändlig tunnel utan början och slut. Titeln på verket kommer från Neil Gaimans term för platser där vår verklighet är ”mjuk” och genomsläpplig. Där den är ett gränssnitt, mot till exempel en dröm eller andra  världar.

Den bildskapande elden återkommer i kollageserien Open Mind. Papper av samma kulör och med ett växande eldat hål har fästs ovanpå varandra. Resultatet av processen är en bild som skapar ett djup efter perspektivets regler men som samtidigt faktiskt är ett fysiskt hål. Kollagen blir således en manifestation av en återkommande dialektik i Kurtssons konst: det bildmässiga som manifesteras genom det materiella och tvärtom. Ibland har denna dialektik, krocken mellan det virtuella och det fysiska rummet, resulterat i en flört med mörka sci-fi-narrativ. Så är till exempel fallet i videoinstallationen och performanceverket Vi kör förbi ibland och ger honom mat som premiärvisades på Höörs konsthall 2019Installationen tog sin utgångspunkt i en framtid där Google-Street-views-bilder av samhället har smält ihop med den faktiska verkligheten. Resultatet av det digitalas uppblandning med omgivningen ”in real life” är kuslig: den transformeras till oigenkännlighet, människor drabbas av okända sjukdomar och världen blir i princip obeboelig.

På Krognoshuset lyser verk med ett mer sammanhållet dramatiskt narrativ med sin frånvaro. Men tematiken, där det osynliga informationssamhällets olika energier och runtflytande information påverkar oss på sätt som vi inte alltid är medvetna om, är alltjämt närvarande – och inte utan vissa drag av spekulation och mystik ­­.

För mer information om Andreas Kurtsson

 

Press

Förhandsartikel Skånska Dagbladet av Joakim Stierna

Recension Sydsvenskan av Christine Antaya