ANDERS SOIDRE 9/1 – 7/2

The_Close_Project_500

Mr & Mrs CLOSE

I

Det var här hon hörde hemma, bland koraller och sjögräs. Tentakler som skrev hennes namn, som rörde vid hennes hår som hälsningar. Skeppsvrak, fulla av romtunnor och dubloner, ovanför vattenytan svävade blixtar. En hummer spelade calypso på snäckskal. Sjöhästar blåste i basuner och sälar klappade i takt men kvar till sist stod en ensam tron på sjöbotten. Man misslyckas alltid att tala om det man älskar.

Solen, som ett stort hål av brinnande ljus, hängde tung på himmelen. Det var mitt på dagen och Mrs. Close hade tagit ett bad i poolen, såsom hon alltid brukade göra vid den här tiden. De hade bott här länge nu, hon och hennes man. Två liv men ändå ett och samma. Mrs. Close kände hur vattendropparna rann längs hennes kropp där hon låg och vilade och föll ner på terrassens stenbeläggning. Mönstret av vita och bruna plattor, upphettade av solen. Mycket sällan syntes ens ett moln på himmelen, det oändliga blå. Det var som att hon befann sig i en bubbla, inuti en snöglob. Stod någon och betraktade henne som hon inte kände till? Runt omkring henne föll solens strålar på kvarts, porfyr, antracit, melafyr, skiffer och serpentin, gnejs och granit. Hon slöt ögonen igen.

Mr Close tog några steg ut på plattorna, förbi sin fru som låg i solstolen, fridfull som en fallande fjäder. Han gick fram till poolkanten och log mot sin spegelbild som krusade sig på vattenytan. I vattnet såg han inte bara sig själv utan också sin fru. Hon var en reflektion av honom själv, som två halvor av ett ansikte. Det var varmt men luften var klar, tyst och löftesrik. Han tog ett djupt andetag. Det var som att andas under vatten.

 

II

Mr Close suckade besviket när han tittade ut genom köksfönstret. Regnet hade fallit med oförminskad styrka under hela eftermiddagen och vintern började närma sig, utan att visa någon barmhärtighet. Till ljudet av det intensiva smattrandet stod han och hällde varmt vatten över torkade kantareller och karljohansvamp. De sög åt sig av vätskan, ökade i massa och tycktes bli återuppväckta framför hans ögon. Tänk om det vore så enkelt att bevara allt det andra som dött och sedan väcka det till liv på nytt. Mr Close förde sitt ansikte närmare skålen och ångan värmde hans hud. Han mindes dagen då han och hans fru hade plockat svamparna. Doften från träden och det fuktiga gräset, skratten, det tillfredsställande i att fylla sina korgar till brädden av delikatesser och den sköna tröttheten i kroppen efteråt. Det förflutna är alltid vackert, precis som framtiden för övrigt, det är bara nuet som gör ont.

På ovanvåningen steg Mrs Close precis ut ur duschen, iförd endast en handduk. När hon på väg in i sovrummet kom ut på avsatsen ovanför trappan såg hon sin man stå och titta ut genom fönstret, hur hans ansiktsdrag reflekterades i det dova ljuset från armaturen i taket och regndropparna rann längs glaset som det vore hans tårar. Hon stannade till ett ögonblick. Fortfarande, trots alla deras dagar tillsammans, så fylldes hon av en glädje när hon såg på honom. Vi är ett språk, ett enda kött. Om ingen annan förstår oss, det gör detsamma. Men vem kan verkligen förstå en annan människa? Hon vände bort blicken och tog stegen in i sovrummet, över den tänkta gränsen där heltäckningsmattan sömlöst gick från ett rum till ett annat. Som när en dag blir till en ny dag, man är fullt medveten om att det händer men det känns ingenting. Inte ens en rysning längs ryggraden.

Det var natt men Mr Close kunde inte sova. Regnet hade upphört och stjärnhimmelen hade brett ut sig som ett hav av lyktor. Han blickade upp mot det oändliga antalet leptoner och kvarkar, protoner och bosoner, stjärnor och galaxer. Kunde verkligen allt detta ha skapats av en slump? Detta urverk av tid och rum, där livsformer uppkommit och försvunnit. Han var själv resultatet av en rad slumpmässiga omständigheter, obetydlig men på samma gång ett eget universum. Där ute, bortom troposfären och stratosfären, tog människans territorium slut och allt var ett tyst mörker.

 

III

Ute är det dimma och snö. Allting är upplöst i vitt, det går inte att se var marken slutar och himmelen börjar. Landskapet är som en monokrom målning, en ridå, ett vitt lakan. Jag står inuti en glashiss och längs glaset rinner vatten som om det regnar inomhus. Jag rör mig snabbt uppåt, siffrorna som visar vilken våning vi passerar flimrar förbi.

Utvecklingen mot naturintegrerande köpcentra började med Dream Mall, som dessutom var det första att spränga gränsen på en miljon kvadratmeter, men det första att bygga in ett helt naturområde var National Mall där arkitektfirman Warnham & Getter byggde in en stor sektion med redwoodträd. Trenden att integrera verklig natur i den artificiella konsumentmiljön fortsatte under flera år och för ett par månader stod Watermall färdigt, det första att bygga in ett vattenfall helt konstruerat av naturen. Fallet har en fallhöjd på hela 46 meter och uppe på nionde våningen har besökarna en vidunderlig utsikt över vattenmassorna som dundrar ner genom köpcentrat. Watermall har en handelsyta på 1,2 miljoner kvadratmeter och cirka tretusen affärer där så gott som alla de mest framgångsrika multinationella företagen finns representerade.

Efter att ha sett fallet från utsiktsbryggan på nionde våningen tränger jag mig ut bland de kameraförsedda turisterna och går en sväng bland butikerna. Överallt skvalar musik på lite för hög volym men gångarna som slingrar sig likt hungriga ormar är storslaget rymliga. Ett intrikat färg- och siffersystem förklaras regelbundet på stora informationstavlor som hjälper kunderna att orientera sig.

En reklam för lyxkryssningar fångar min uppmärksamhet och jag stannar framför resebyråns enorma fönster. M/S Allure of the Seas var tidigare världens största kryssningsfartyg, med tolv restauranger, teater och casino. De sex tusen passagerarna kan också besöka fyra simbassänger, sexton bubbelpooler, en skridskobana och en bar som färdas upp och ned mellan tre olika däck. En av destinationerna för kryssaren är den privata hamnen Labadee på Haiti, ett av världens fattigaste länder. Jag läser att Royal Caribbean Cruises, som äger M/S Allure of the Seas, hyr Labadee fram till 2050. Orten är helt turistorienterad och vaktas av ett privat säkerhetsstyrka. Platsen är inhägnad och på sätt skild från resten av fastlandet. Attraktionerna i Labadee inkluderar en haitisk loppmarknad, stränder, vattensporter, en vattenorienterad lekplats och en linbana.

I see so much, burns my eyes
Lift your arms up, touch the sky

Större råttsamhällen indelas i klaner eller storfamiljer som försvarar sig mot andra klaner och inkräktare utifrån. När faller den sista muren, när tar vi steget över gränsen? När börjar vi utan tvekan döda varje inkräktare vi möter för att bevara vår grupp?

Jag står i sektionen Röd 7 och blickar ut över ett panorama av affärer. Lagos, Kenzo, Swatch, Burgmeister, Bottega Veneta, Vahlrona, Charbonnier. Det är snart jul och ”White Christmas” med Michael Bolton spelas, på lite för hög volym, genom köpcentrats ljudsystem. Horder av människor ilar ut och in ur olika köputrymmen, provar kläder, smaker och dofter. Unga män och kvinnor står i gångarna med olika erbjudanden, som ett mer folkligt alternativ till affärernas professionalism och tydlighet. Sceneriet runtomkring mig är perfekt ljussatt med varma färger. Allt är skinande rent, fritt från distraherande eller obehagliga intryck och jag kan inte bli fri från meningen som ekar i mitt huvud. Som jag hört från människor jag mött, som jag läst på ledarsidor och i kommentatorsfält. HUR SKA VI KUNNA TA HAND OM ALLA? Jag tänker på volymer och klasser, på eld och uniformer. På alla de som försvunnit i vatten.

 

IV

Would you like to glide in my beautiful balloon?
Would you like to glide in my beautiful balloon?
We could float among the stars together, you and I
For we can fly

Jag sitter på ett plan bort, på väg till en plats där jag är någon annan. Världen nedanför krymper och blir mindre för varje sekund. Vi passerar genom ett moln och utanför fönstren förvandlas världen till ett blankt papper, en tom duk. Allt som syns är kondensen som klistrar sig fast mot planens små gluggar, blöta partiklar som rinner längs glaset. Vi är ett eget rum här uppe, en liten prick i himmelen, osynliga för livet på marken. Utan betraktare existerar ingenting.

The world’s a nicer place in my beautiful balloon
It wears a nicer face in my beautiful balloon
We can sing a song and sail along the silver sky
For we can fly

Cirrus, cirrocumulus, cirrostratus. Vi lyfter högre, upp över molnen och jag minns min första flygresa som barn. Hur molnen låg som ett landskap av bomull och solen hela tiden sken. Detta är en sagovärld, en plats utan bekymmer, utan tid.

Vi flyger över Stilla Havet. Någonstans här under oss, under det rogivande molntäcket, finns det stora stillahavssopområdet, en gigantisk ansamling av pelagiskt avfall. Sopområdet består av en ovanligt hög koncentration av drivande plastfragment, kemisk sörja och andra sopor som har fångats in av strömmarna i norra Stilla havets subtropiska virvel. Trots sin utbredning och sin relativt höga täthet på sopfragment är området inte synligt på satellitfoto, eftersom det huvudsakligen består av små partiklar i det översta vattenskiktet. Där nere flyter en kontinent av skräp, av arrogans och mänskligt misslyckande.

Love is waiting there in my beautiful balloon
Way up in the air in my beautiful balloon
If you’ll hold my hand we’ll chase your dream across the sky
For we can fly

Jag blickar sömnigt ut över de fluffiga molnen och tänker på John Constable. Constable, född i Suffolk 1776, blev främst känd för sina målningar av moln. Under åren 1821-22 gjorde han mer än ett hundra stycken. I en serie föreläsningar på The Royal Institution framlade han sina tankar om måleri; att landskapsmåleri är i lika hög grad vetenskapligt som poetiskt och att fantasin i sig inte är tillräcklig för att framställa konst som påminner oss om verkligheten. Jag känner hur jag flyter bort. På sätet rakt över mittgången från mig sitter en tjej och övar på sin selfie-min. Jag låter händerna falla ner från armstöden.

Jag ser en gestalt bakom frostat glas, som i en duschkabin. Konturerna är suddiga och jag kan inte se vem det är. Bakom gestalten skiner ett ljus starkare och starkare tills jag måste kisa och sedan vända bort mitt ansikte. Men jag vill se. Jag vill förstå.

 

Texter: Isac Nordgren

 

Anders Soidre är född 1970 i Stockholm och tog examen från Malmö Konsthögskola 1997. Bland hans separatutställningar märks Galleri Ping-Pong, Galleri Thomas Wallner och Galleri Magnus Åklundh samt Anne Mosseri-Marlio Galerie i Zürich. Soidre har också deltagit i en rad grupputställningar och finns representerad i såväl Malmö museums samlingar som Helsingborgs Stads samlingar.
Anders Soidre bor och är verksam i Malmö.