MARIA LAVMAN VETÖ

18 mars – 16 april 2017

^{Maria Lavman Vetö: ”Utan titel”. Den totala oanmälda frånvaron på Teknikprogrammet på en av Sveriges största gymnasieskolor årskurs 1,2,3, läsåret 2015-16, 80 x100 cm, digitalt tryck på mdf, 2017}

Och frånvaron uppstod. Och Maria Lavman Vetö såg att det var gott. Och läroböckerna uppstod. Och Maria såg att det var gott. Och hon registrerade alla läroböcker i gymnasiebiblioteket. Och hon såg att det var gott. Och hon valde ut en mening i varje lärobok. Och hon valde ut en bild i varje lärobok. Maria ville förstå sitt arbete och sitt liv och sin konst. Och åren avlöste varandra och årstiderna avlöste varandra. Och tiden och rummet övergick i varandra. Och livet och människorna övergick i varandra. Hon ville släppa in människorna och livet. Hon ville att de skulle vara med och dela detta. Hon ville att de skulle delta, att de skulle vara med och skapa detta. Med sina ögon, med sina huvuden, med sina händer. Hon använde sig av arkivteknik, av skala, av skikt, av digital teknologi, av tryckteknik. Allt för att saker skulle komma närmare varandra, beröra varandra, kommunicera med varandra. Tomheten och materien, tingen och avgrunden däremellan, kropparna och mellanrummen, frånvaron och närvaron. Och var fjärde vecka skickade Maria ut rapporter till mentorer och skolledning, kuratorer och skolsköterskor. Och det blev sjuhundra lager. Och alla kände de varandra, alla gjorde de varandra synliga, ömsesidigt skänkte de alla varandra mening.

Och allt började i bilden, i den vidgade bilden, i det vidgade måleriet. Och allt var synligt här. Också det onda. Trögheten som kom in från världen. Materien som kom in från världen. Mekaniken som kom in från världen. Hur saker som inte hörde samman sköts in i varandra. Hur avtryck och händers spår blandades med varandra. Hur färger övergick i varandra, ibland skarpt, ibland omärkligt. Isolat lades vid isolat och skapade tystnad. Skrift lades vid skrift och skapade tystnad. Alla skulle de representera sina motsvarigheter utanför detta ramverk. Men det fanns inga motsvarigheter utanför dessa gränser. Det fanns endast detta. Och det skulle nu vara sig självt. Och det föll samman. Det var inte ens sig självt. Det var endast linje. Det var endast färgfläck. Och knappt ens det. Frånvaron mättade inte längre frånvaron. Lärandet mättade inte längre lärandet. Perceptionen mättade inte längre perceptionen. Färgen och skalan kunde inte längre assimilera sig själva. Och allt föll samman i en punkt.

Men så kom vardagen, så kom arbetstiden, så kom källhänvisningarna: ”Arbeta som om ni inte skulle behöva pengar.” Så kom människorna, så kom livet: ”Det kommer att ske om ca 5 miljarder år.” ”Det är ofta när man minst anar det som det händer.” Frid, Johan, Intro bild 1. uppl. 2002 s. 250 och ”En lång paus följer.” Jansson, Ulf, En bok om teater 1. uppl. 2010 s. 250. Och så kom ljuset. Projektionen. Tagandet och givandet. Fragmentet. Skärvan. Förstoringen. Upplysningen. Dagens gång och ljusets förflyttning. I höjdled och sidled och djupled. Insikten. Det är just i detta ögonblick det händer. Här och nu. Och det är vi som gör det. Och vi kan förändra det. Skapa det. Uppmärksamheten. Utvaldheten. Bringa det med oss. Vara dess kärl. Uppleva det. Och aldrig glömma det. Denna allomfattande perception. Sensorium. Forsla det till varje neuron, axon och dendrit och låta dem härbärgera det för evigt: Tvåtusenfyrahundra elevers frånvaro och närvaro på Teknikprogrammet, Naturprogrammet, Ekonomiprogrammet och Samhällsprogrammet på en gymnasieskola i Sverige hösten tjugohundrafemton och våren tjugohundrasexton.

Text: Jörgen Gassilewski

^{Maria Lavman Vetö: detalj från ”Med en metod men utan en struktur – work in progress”, mixed media, 2017}