AKTUELL UTSTÄLLNING

Jette Hye Jin Mortensen

WHERE DO WE GO FROM HERE? ECOLABELLED

15 januari – 13 februari

Vernissage lördagen den  15 januari kl. 13 – 16

(Utställning och vernissage genomförs enligt rådande rekommendationer)

Vi på Krognoshuset är mycket glada över att för första gången få ställa ut den koreanskfödde  konstnären Jette Hye Jin Mortensen (f. 1980) som numera har Roskilde i Danmark som sin bas.

 

Konstnären Jette Hye Jin Mortensen beskriver själv sin process med arbetet av den kommande utställningen:

WHERE DO WE GO FROM HERE? [ECOLABELLED]

My body is dreaming. Of Perennial Cabbage. Green Kale. Napa. Standing tall, dense with nutrition. Thick leaves, glistening snow on top. Yellow flowers and tiny, dark seeds in brittle shells. I place seven seeds in small pots with moist compost in March. Transplant the small sprouts into bigger pots when two chubby leaves are showing. We eat bitter, finely chopped leaves in the summer. Survive on frost bitten, sweet vitamin-C rich stews in winter. We make kimchi. I recolonise my gut microbiome with growth and care. I love you, Brassicaceae. Sprinkle salt and bake in the oven to crispy chips. Use instead of spinach. Chop. Cook.

WHAT DO ARTISTS DO IN A CLIMATE CRISIS?
I started my quest of saving the world in the 1980´s zeitgeist of Greenpeace and VHS videos in school of baby seals being skinned. My friend and I would stand at the local supermarket and freeze with her dog, collecting money for endangered species and the WWF. We would get tired halfway and end up buying cakes for half of it. When I look back, I do see these halfway breaks as a form of very important self care. Activism is hard. Work. Art. Burnout is inevitable.

When I had my first son and finally woke up from the collective art-career-psychosis, I realised, that I had grown tired of working with art the way I did. It did not correlate with my values. Breaking my body and health on demands for spectacular projects, that forced all my creative energy into production, pitching my project over and over again until all passion had fizzled away, spending more than I earned on storing installations. Travelling all the time and saying goodnight to my kid on the phone. Driving my artworks to the landfill and watch all my thinking basically being burned.

It could be a beautiful analogy for the artwork as a sand mandala; there for a moment, swept away. Except it wasnt at all.

I moved out of Copenhagen to Roskilde with my family and the next years I spend insatiably getting to know everything about plants and permaculture. As the founder Bill Mollison coined the permaculture core values: Earth care, People care, Fair share; it wasnt such a stretch from my feminist, postcolonial, antiracist, left-wing, anti-speciesism, activist beliefs. Just immensely different approaches and schooling. I kept asking myself: where does the outcome of artistic creation belong on the sliding scale between being a consumer and being constructive?

In our household we sort our trash, eat plants instead of meat, save up for an electrical car. But one unanswered question keeps bugging me: what do artists do in a climate crisis? When we look at facts, the world is well beyond the sustainability issue. Greenwashing aside, we need to regenerate and rebuild resources on every level and our profession needs to take action too. Poisonous materials, luxury market objects? Goodbye. Artworks and exhibitions with ethical labelling? Hello!

Jette Hye Jin Mortensen´s Three Pocket Philosophy Rules for Healthy Art making

1. Work with materials that feel alive in your hands.
2. Create things that has a purpose in this world.
3. Create something that keeps you excited.

I began to see the upperclass aesthetics everywhere as the status competitions they are. Mining the Earth for precious metals, whipping nature into cut grass landscapes with no biodiversity. Artists spending their whole lives painting, sewing and building extravagant backdrops for the few. My adoptee grandparents were poor, but self sufficient farmers; every Christmas they wished for a single silver fork or spoon, so that they one day could collect a full dining set for their wedding. Like the royals. Just to lurk in dark drawers and at antique markets today. Now, 36% of all CO2 output comes from food production, transport and waste; at the same time, two generations have forgotten how to grow their own food. We consume endlessly in a maze of decadent culture, fear of rejection and hollow talk. Seven years ago, I quit the art world, but I still make art.

My practice has become more seasonal. More holistic, local and permanent. Every plant I grow for my kitchen is one freelance job less. And one more habitat for butterflies. I have multiple frustrating trial and errors. Have become a certified pemaculture designer. Kept to myself to keep it real. Made new friends, new ideas and finally designed my dream job on the border between art, science and permaculture. One tool I use is IKIGAI; a Japanese life-work concept. I used to be way off the center. Where do you see yourself right now?

ECOLABELLED
Let´s try this. Earth care, People care and Fair share were used throughout the production of this exhibition. I fundraised when my idea was ripe, got money for two months of work and tried to limit myself to this, mentally and physically. No new materials that cannot be composted, grown or 100% recycled. No new plastic or concrete. Existing art installations and upcycled materials were taken out of storage and used, rainwater, old silverware, personal houseware, used bedlinen, clay, perennial cabbage seeds, beans, paper, wool, reused pleather, silk, linen, Krognoshuset´s tables and eco print. And for the first time in many years, I plan to have a good time while installing! You are all invited to dinner: please take home a few cabbage seeds and grow them. Work less and do meaningful things. Discover natural abundance and take halfway cake breaks with your friends.

 

 

WHERE DO WE GO FROM HERE? ECOLABELLED

Min kropp drömmer. Om perenn kål. Om grönkål. Napa. Som växer sig hög, späckad med näring. Tjocka blad, glittrande snö på toppen. Gula blommor och små, mörka frön i spröda skal. Jag lägger sju frön i små krukor med fuktig kompost i mars. Skolar om de små groddarna i större krukor när två knubbiga blad visar sig. Vi äter bittra, finhackade löv på sommaren. Överlever vintern med hjälp av frostbitna, söta C-vitaminrika grytor. Vi gör kimchi. Jag låter min tarmmflora återkoloniseras, låter den med omsorg växa till sig. Jag älskar dig, Brassicaceae. Strö över salt och grädda i ugnen till knapriga chips. Ät det istället för spenat. Hacka. Laga mat.

VAD GÖR KONSTNÄRER I EN KLIMATKRIS? 
Jag började min strävan efter att rädda världen i 1980-talets tidsanda, med Greenpeace och VHS-videor av sälar som flåddes som vi fick se i skolan. Min vän och jag hade tänkt att – frysande och i sällskap av hennes hund – stå utanför den lokala stormarknaden och samla in pengar till utrotningshotade arter och WWF. Men vi tröttnade efter halva tiden och det hela slutade med att vi köpte kakor för hälften av pengarna. När jag blickar tillbaka ser jag att dessa pauser efter halva vägen var som en slags mycket viktig egenvård. Aktivism är jobbigt. Arbete. Konst. Utbrändheten är oundviklig.

När jag fick min första son och äntligen vaknade upp från den kollektiva konst-karriär-psykosen, insåg jag att jag hade tröttnat på att arbeta med konst på det sätt jag dittills gjort. Det stämde inte med mina värderingar. Att slita ut min kropp och hälsa genom att ha höga krav på spektakulära projekt, som tvingade mig att rikta all min kreativa energi mot produktion, att pitcha mitt projekt om och om igen till priset av att döda all passion, och slutligen lägga mer pengar än jag tjänade på att förvara mina installationer. Att resa hela tiden och säga godnatt till mitt barn i telefonen. Att köra mina konstverk till soptippen och se hur alla mina intentioner i princip brann upp.

Det kan tyckas vara en vacker bild att betrakta ett konstverk som en sandmandala – som ett ögonblick som sveps bort. Förutom att det inte alls var det.

Jag flyttade från Köpenhamn till Roskilde med min familj och de kommande åren präglades av en omättligt lust att vilja lära mig allt om växter och permakultur. När grundaren Bill Mollison formulerade permakulturens etiska principer: omsorg om jordenomsorg om människorrättvis fördelning visade det sig inte vara så långt från min egen feministiska, postkoloniala, antirasistiska, vänsterorienterade, anti-speciesism, aktivistiska övertygelse. Bara ett helt annat förhållningssätt och en helt annan skolning. Jag frågade mig ideligen: var på den glidande skalan mellan att vara konsument och producent hör resultatet av det konstnärliga skapandet egentligen hemma?

I vårt hushåll sorterar vi våra sopor, äter växter istället för kött, sparar till en elbil. Men en obesvarad fråga fortsätter att irritera mig: vad gör konstnärer i en klimatkris? Om man granskar fakta ligger världen långt bortom hållbarhetsfrågan. Bortse från det som bara är greenwashing – vi måste förnya och återskapa resurser på alla nivåer, och vi som arbetar som konstnärer måste också agera. Giftiga material, lyxiga och marknadsanpassade föremål? Adjö. Konstverk och utställningar med etisk märkning? Hej!

Jette Hye Jin Mortensens tre enkla filosofiska regler för hållbart konstnärligt skapande:

*Arbeta med material som känns levande i dina händer.

*Skapa saker som skänker mening i den här världen.

*Skapa sådant som gör dig själv förväntansfull.

Jag började se överklassestetiken överallt, såg den som den jakt på status den är. Hur den bedriver gruvdrift i jakt på ädelmetaller, hur den tvingar på naturen gräslandskap som saknar all biologisk mångfald. Konstnärer ägnar hela liv åt att måla, sy och bygga extravaganta kulisser tillägnade ett fåtal. Mina adopterade morföräldrar var fattiga men självförsörjande bönder; som varje jul önskade sig en enda silvergaffel eller sked, så att de en dag hade samlat ihop ett komplett matbestick till sitt bröllop. Som de kungliga. Bara för att nu ligga och lura i mörka lådor och på antikmarknader. Idag kommer 36 procent av allt koldioxidutsläpp från livsmedelsproduktion, transporter och avfall, medan vi på bara två generationer helt glömt bort hur man odlar sin egen mat. Vi befinner oss i en dekadent labyrint där vår konsumtion är omättlig, där vi är så rädda för att bli avvisade och bara ägnar oss åt ytligt prat. För sju år sedan lämnade jag konstvärlden, men jag gör fortfarande konst.

Mitt skapande har blivit mer säsongsbetonat. Det har blivit mer holistiskt, lokalt och permanent. Varje växt jag odlar till mitt hushåll innebär ett frilansjobb mindre. Men ytterligare en livsmiljö för fjärilar. Jag har gjort flera frustrerande försök och misstag. Har blivit certifierad pemakulturdesigner. Höll mig för mig själv för att få det att bli verklighet. Fick nya vänner, nya idéer och designade äntligen mitt drömjobb på gränsen mellan konst, vetenskap och permakultur. Ett av de verktyg jag använder är ikigai, ett japanskt livsverkskoncept. Jag brukade befinna mig långt utanför centrum.

Var ser du dig själv just nu?

MILJÖMÄRKT!
Låt oss prova detta. Principerna omsorg om jordenomsorg om människor och jämlik fördelning användes under produktionen av denna utställning. Jag samlade in pengar när min idé var mogen, fick pengar för två månaders arbete och försökte begränsa mig till detta, mentalt och praktiskt. Inga nya material som inte kan komposteras, odlas eller till hundra procent kan återvinnas har använts. Ingen ny plast eller betong. Befintliga konst

installationer och återvunnet material har hämtats ur lager och brukats igen, regnvatten, gammalt bestick, husgeråd, begagnat sänglinne, lera, fleråriga kålfrön, bönor, papper, ull, återanvänt läder, siden, linne, Krognoshusets bord och ekotryck. Och för första gången på många år planerar jag att ha det bra när jag installerar! Ni är alla bjudna på

middag: ta hem några kålfrön och odla dem. Jobba mindre och gör meningsfulla saker. Upptäck naturligt överflöd och ta kakpauser längs halva vägen med dina vänner.

 

 

Jette Hye Jin Mortensen född 1980 i Seoul, Sydkorea.  Hon bor och verkar med Roskilde, Danmark som bas. Konstnären är utbildad vid The Royal Danish Academy of Fine Arts 2004 – 2010.

Mortensen har ställt ut internationellt på museer, biennaler, festivaler, gallerier och uppfört flera verk i det offentliga rummet. I urval: 6:e Gwangju Biennale i Korea, ARoS Museum of Contemporary Art, Danmark, Overgaden Institute for Contemporary Art, Danmark, Kyunghee Museum of Art, Korea, 1st Nordic Art Triennal at Eskilstuna Konstmuseum, Sverige, GI ´08 Glasgow International, Skottland, The VM Mountain av Bjarke Ingels, Danmark, U-Turn Quadrennial for Contemporary Art, Danmark och offentliga uppdrag som HK20 för the Danish Building Agency, Danmark.

För mer information om konstnären se hemsida

 

Foto: Jette Hye Jin Mortensen

Tack för hjälp med utställningen till Erika Alm och IM Tian Second hand butik, Lund

Konstnären har beviljats medel från Danish Arts Fundation

RÅDANDE REKOMMENDATIONER:
Vi släpper in max 6 besökare åt gången för att alla ska kunna hålla rekommenderat avstånd med 10 kvm per person.
Personal och besökare stannar hemma vid minsta symptom.
Ytor städas och desinficeras mer frekvent.
Önskas enskilt besök utan andra besökare maila oss i god tid

Boka besök. Vi erbjuder enskilda besök om en vill se utställningen utan andra besökare. Boka gärna i god tid via vår mail.

Lunds Kommuns alla skolor erbjuds kostnadsfria visningar

 

 

Alltid fri entré

 

Krognoshuset drivs med stöd av Lunds Kommun och Kulturrådet