Att bygga teckningar och rum

Kimon Nicolaides The Natural Way to Draw och Natalie Goldbergs Writing Down the Bones skriver om hur man kan frigöra sig från sina föreställningar om hur saker ser ut och vad man ska teckna och skriva om. Bägge skriver också om hur man kan försätta sig i ett flow; de ger läsaren enkla uppgifter som går ut på att slinka förbi sin egen censur. På det sättet kan man komma djupare ner i sina egna berättelser, som man knappt ens visste om att man hade.

Ett exempel på det är att teckna medan man blundar. Det får en att fokusera på själva förnimmelsen av tecknandet, man zoomar in på handen, och på graden av motstånd i kontakten mellan penna och papper. I containrar och förråd runtom existerar högvis med teckningar från övningar som alla är genomjobbade, genomkända; där pennan letat sig fram på pappret och lämnat efter sig sammanlagt kilometervis av linjer. De visar tiden det tar att bygga upp ett seende. En annan övning är att inte se på pappret, utan bara på modellen. Handen, ögat och pennan letar och letar efter hur man bygger upp skelettet som ska bära en form, och hittar linjer som gestaltar hur en krokimodell vilar på ett ben, hur den tyngden kommer fram och uttrycker just sin tyngd.

Liksom samlingarna från alla teckningsövningar så finns det någonstans ett arkiv – lagrat på medier som band eller helt enkelt i minnet – av samtal som varit med och byggt en personlighets bärande konstruktioner genom tankar, reflektioner, berättelser och sånger. I teckningarna Herbarium, som är gjorda av ljudkassettband, har tecknandet och samtalen blandats och en slags synestesi uppstått; ljuden har tagit fysisk form. Viktiga samtal som pågick för flera eller kanske många år sen har satt sig mot pappret som en teckning av ett nu byggt av ett då. Teckningar som i sin tur kan staplas i högar, eller bindas in till ett slags övningshäften, sådana man hade i skolan och löste uppgifter i.

Kan man bygga en bärande konstruktion av tejp? Vad är det egentligen som håller upp den och hur långt kan man utmana hållfastheten? I Bärverk är kontaktytorna minimala, de små fästena på golv och vägg håller hela detta tejprum på plats. För det är ett helt rum som har byggts in här. En enorm energi har koncentrerats i tejpremsorna; luften mellan atomerna har sugits ut och lämnat densiteten så hög att de skulle kunna spränga hela huset i bitar när som helst. Det ska ju så lite till för att rubba rummet; tänk – bara tänk – hur det skulle kännas att göra det mest förbjudna; att klippa med en riktigt vass sax genom en av tejpremsorna. Tänk ljudet av det och sedan ljudet av spänd vinyl som släpper taget och med en stark smäll träffar trägolvet. Tänk sedan genast bort tanken. För vad händer om vi gör det. Om vi tappar kontrollen och låter kaoset bryta ut.

64 gånger är tejpen dragen från den södra väggen till den norra, med en landningspunkt mitt på golvet. 64 gånger är samma handling upprepad, 64 gånger tejp och varannan gång en lika bred rand av luft. 128 gånger fem centimeter alltså.  Uppbyggandet har varit en meditativ process, närmast rituellt och besvärjande. Det är både introvert och expressivt, stumt och insisterande. Det som är inuti har blivit utanpå. Jag är i två rum samtidigt, fast det egentligen inte borde gå.

Text: Märit Aronsson

Sandra Norrbin (född 1976 i Vadstena, Sverige) är utbildad vid Kunstakademiet i Trondheim och har deltagit på en rad utställningar i Norge och utlandet.
Hon arbetar med teckning och installation. Norrbin bor och arbetar i Oslo.