I årets sista utställning på Krognoshuset presenterar Felix Gmelin en serie verk som utforskar vårt kluvna förhållande till historien, politiken och språket. I ett samspel mellan olika medier undersöker Gmelin relationerna mellan teori och praktik, text och tal och mellan pedagogik och disciplin. I utställningen visas video, måleri och ljud.

 

I Gmelins arbeten är sakernas tillstånd aldrig självklara. Kontraster blir till samband och till synes skilda fenomen vävs ihop till nya helheter. I videon Bei den Blinden möter vi bilder från en blindskola i 1920-talets Tyskland. I kombination med en text om filmklipping blir verket till en berättelse om de mänskliga sinnenas komplexa förhållande till den yttre världen.

 

En liknande kontrastverkan återkommer i titelverket Utiphobia. Här läser en nioårig flicka en text från 1968, skriven av konstnärens far. Texten handlar om vikten av social förändring och om relationen mellan individ och kollektiv. Barnet stakar sig fram i sin läsning och det är uppenbart att hon inte förstår ordens innebörd. Det utopiska drömmandet står i skarp kontrast till flickans trevande högläsning, och textens hopp om förändring överskuggas av den märkliga situationen.

 

Språket som problem och möjlighet är närvarande i flera verk. Språket är här både det som beskriver världen, men samtidigt också det som begränsar den i form av kantiga teorier. I ljuset av det framstår målerisviten One after the other, After and About som en slags utställningens krona. Målningarna är baserade på Hollis Framptons film Zorns Lemma från 1970 – en film som är uppbyggd enligt alfabetets logik. Virrvarret av bokstäver och ord i olika typsnitt, färger och storlekar påminner om språkets godtyckliga natur, där ett ords betydelse aldrig helt går att särskilja från det sammanhang i vilket det förekommer. Denna ambivalens, och i förlängningen den insikten att världen inte går att reducera till något svart-vitt schema, genomsyrar hela utställningen.

 

På samma våningsplan som målerisviten kan vi höra ljudverket One two three four, five six seven, som med sitt strikt uppradande av siffror hakar fast i målningarnas ABC. Ljudet är hämtat från Peter Greenaways film Vertical Features Remake (1974), som också var inspirerad av Framptons Zorns Lemma. 

 

Felix Gmelin, född 1962 i Heidelberg, bor och arbetar i Sarajevo. Studier vid Konstskolan Forum i Malmö och Kungliga konsthögskolan i Stockholm 1978-1988. Tidigare separatutställningar inkluderar Malmö Konstmuseum, 2005; Portikus, Frankfurt a.M. 2005 och Gasworks, London, 1999. Grupputställningar inkluderar Venedigbiennalen 2003 och 2007.