BERIT LINDFELDT

24 november – 16 december

Berit Lindfeldt
Gaffeldans
© Berit Lindfeldt BUS/2007

Konstföreningen Aura är mycket glad att kunna presentera Berit Lindfeldt som utställare här i Krognoshuset. Berit Lindfeldts skulpturer utgörs ofta av föremål och material som är igenkännbara men som genom nya konstellationer och sammanslagningar förvandlas och blir till något nytt. I hennes verk får tingen ny form och med ny form också nya betydelser.

”Hur ger man röst åt det stumma? Hur får man något som inte är ett språk, inte ett språk i konventionell och begriplig mening, att ändå tala? Finns det ett ofött språk omkring oss, röster ohörda, en tingens tysta och mumlande kör?

Det ohörda har en röst. Tingen talar till oss, inte alltid begripligt. Kören är en ofta lågmäld kakafoni, den ligger som ett brus, någonting vi inte ens behöver vara medvetna om. Bara om man skärper sinnet kan man hör rösterna i stenen, i de gamla gafflarna och de obegripliga plastsakerna. Eller snarare: bara genom en förströdd nyfikenhet kan man bli varse att de faktiskt finns där, och att de har någonting som kan förlösas.

Berit Lindfeldt är en lyssnande skulptör. Verken tycks komma till henne, ibland i alla fall, som ting vilka uppmanar henne att göra något, gripa in, ta tag i en möjlighet som finns där, dold i det bara alltför uppenbara.”
Pontus Kyander, utdrag ur text till katalogen ”Lilla sömnen och andra skulpturer” från 2007 

”När man läser en dikt får man lägga örat tätt intill för att avläsa klangen i det mångbottnade, Hos Berit Lindfeldt måste man också lägga örat nära för att verkligen se. I det bildraseri som kännetecknar vår tid konkurrerar hennes tingliga skulpturer på andra villkor. De hörs med en sprödare ton. Vilket inte säger något om deras styrka. När man väl uppfattat tonen stiger den in i medvetandet och uppfyller det med sin monumentala urkraft. Som en viskning i en katedral.

Berit Lindfeldts verk skildrar tillstånd. De kommunicerar sorg, lekfullhet, innerlighet, omsorg. De levandegör dött material som gummi, brons, betong. De är helande, rent bokstavligt, hopsydda av järntråd talar de till betraktaren på ett avväpnande sätt. Deras namn är avskalade och enkla, som rot, sol, puppa.. Tillkomsten av dem är en sorts översättningskonst. Från ting till människa och tillbaka igen. Vad är det vi ser? En stol som blivit en människa eller en människa som blivit stolen hon sitter på? Ingenting är riktigt säkert. Blicken tvättas ren. Kanske vågar man ännu tro på ett oskuldsfullt seende? Våra trötta ögon till trots. Skulptur är en konstart som lätt kan uppfattas som massiv och tung, liksom oåtkomlig. I Berit Lindfeldts finstilta stenspråk finns alltid hålrum, sprickor. Där övervintrar hoppet i form av humoristiska glimtar, ett underfundigt tilltal.

Äntligen får tingen och de material de är gjorda av ikläda sig nya roller. Det är som när leksakslådan får liv nattetid.

Formen som ska ta gestalt finns redan. Man hittar den bara om man letar utan avsikt, inte tvingar materialet in i det förutbestämda. Mina ögon fastnar framför en vek liten stol som saknar ryggstöd. Avklädd står den där, utan sin dyna. Stolt bär den sitt ödmjuka namn: Lilla sömnen. Två rostiga resårer speglar ett vågmönster i skuggan på golvet. Denna stol vill mig något. Vi delar inte samma språk. Ändå kan vi tala med varandra, påbörja ett samtal som förändrar blicken och får seendet att börja om, alldeles från början.”
Marie Lundquist, utdrag ur text till katalogen ”Lilla sömnen och andra skulpturer” från 2007